Ja jag skulle ju stanna kvar här på Fatimaplace, men tsha jag vet inte hur mycket det blir med det. Då jag knappt har tid att driva en blogg vet jag inte hur jag ska få tid att driva två och om jag ska vara riktigt ärlig trivs jag bäst i mitt lilla nest på THEFASHIONTIST.

Jag kommer absolut aldrig ta bort Fatimaplace. All tid det har tagit att bygga upp detta så finns det bara no way och det kommer vara kul om några år att se tillbaka och då och då kommer det säkert slinka in ett och annat inlägg här. Men om ni vill fortsätta följa mig så har ni lösningen på bilden nedanför.

NY BLOGG :)
Dear readers; Blir inte alldeles förtvivlade nu. Jag kommer självklart stanna kvar här. Thefashiontist är en modeblogg och jag känner att Fatimaplace är nog mer personlig. . . . här kommer jag helt enkelt skippa en del mode. Den kategorin flyttas till en alldeles egen blogg. Jag hoppas att jag ska kunna bygga upp THEFASHIONTIST med ett bra flyt, är ni intresserade av modedelen på denna bloggen kan ni ju istället lägga till min nya blogg på bloglovin!

(We♥it) - Sista bilden är min.

Jo att, jag ska lägga mig ned mitt i vägen och inte vara rädd. Som dom gör i världens vackraste film; The notebook. Jag ska springa över en äng hand i hand med jordens allra bästaste vän, fast först ska jag hitta jordens allra bästaste vän. Jag ska köra en skruttig bil kors och tvärs genom Amerika, en sån med öppet tak och bara hoppas på att det ska komma en hagelskur mitt i sommaren. Jag ska glida fram på en blank is, jag ska kunna. Jag ska inte längre bry mig. Jag ska sluta känna för gud hjälpe mig vad jag hatar känslor. Iallafall de sorgliga som får en att gråta alldeles ensam i nattmörkret. Och den där känslan av att ha så många vägar att gå att man sitter i en rondell av beslutsångest och sliter av några hårstrån bara för att ersätta allting med lite smärta. Det är roligt. Hur smärta liksom. . . dämpar alla andra känslor. Är man överlycklig, there is pain to ruin everything. Blir man så dum av sig själv att man bara vill skrika, ja då finns smärtan där och man känner sig genast en gnutta smartare.

Men jag ska bli fri. Människor kommer alltid gå. Folk kommer alltid att lämna mig men jag ska inte låta mig bli fängslad av de människorna. Jag ska bli fri.

Jag tuggade nyss upp det sista av snowman - gingerbread. Som tröst spelar jag La valse d'Amélie som är så himla fin. Nu ska jag resa mig upp, liksom för er information. Så ska jag resa mig upp. Varning alla bloggläsare  jag ska resa mig upp. Jag borde vinna nobelpris för blöt humor förövrigt, och nobelpriset i litteratur för min halvkassa svenskauppsats jag jobbar med . . .såhär lagom en lördagskväl.

'

Här har ni en bild idag igen på vad jag inte alls hade på mig idag utan satte på mig när jag kom hem bara för att ta några bilder att flasha med här och på lookbook@Fatimaplace.

Tsha. Min dag har väl bestått av datasittning, min hobby dvs. Faktum är att jag ska börja åka skridskor, så jag kommer ha en till hobby och mina smärtstillanden som doktorn skrev ut till mig fungerar himla bra, för det mesta känner jag mig frisk som en nötkärna. I dessa flickveckor botar den inte bara mot kärringverk i höften utan även mot flickornas måntliga pain in the ass. Det var fascinerande idag efter idrotten då jag sa "Åh, min höft har ju läkt! Jag har blivit en frisker jäkel" men då vaknade mitt subconscious till liv och sade till mitt övermedvetna att "Men ditt lilla nule." För jag äter smärtstillande. Klart att man inte har ont om man äter smärtstillande? Dah. Nu inväntar vi bara leverskador också, bara för att ha något att vänta på liksom :)

Faktum är att. . .detdär med tabletter är en liten kul historia. Jag har aldrig varit förtjust i tabletter men en dag hade jag så hemskt ont och tog mig till skolsyster med tårar i ögonen och sade att jag hade sån lingonverk att jag höll på att dö. Hon erbjöd mig då Ipren "Ne tack och hej" sa jag. Men hon sade att pröva kan man göra. Jag gjorde som hon sade . . . och tro fan att jag hade inte nå ont längre!

Innan var jag kritiskt mot det där med tabletter, allt man hört om leverskador och placeboeffekten. Jag tänkte att jag kanske bara inbillade mig allting och skulle bli någon konstig typ som blev alldeles beroende i piller. Men tsha, asså att äta nån Ipren i månaden har väl ingen dött av? Dock blev jag lite rädder när doktorn sa till mig att "Dessa tabletter ska lilla du ta två gånger om dagen i två veckor" Det är tjugoåtta tabletter på en halv månad. Men min smärta i höften är inte så hemsk, helt borta kan jag väl inte skryta om att den är. Men jag klagar absolut inte!

Jag blir så frustrerad ibland när jag ser allt detta konstanta tjat om smalhet. Vad är det för fel på att vara smal? Varför säger samhället att det är sjukt att vara smal? Sjukdomar som Aneroxia Nervosa förknippas alldeles för ofta med smalhet. Folk har gång på gång konstaterat för mig att jag är anorektiker. . . snälla någon. Aneroxia Nervosa - kära ni. Är en sjukdom som leder till döden om den inte botas. Botas gör den på behandlingshem.

En människa med aneroxia nervosa betraktar sig som tjock. Jag stor nog mer ofta i helkroppsspegeln och kollar på min kropp och när jag har kollat klart gör jag iordning tjugofem smörgåsar. Jag har bla. ersatt så mycket vatten som möjligt med röd mjölk och ersatt så mycket mjölk som möjligt med grädde.

Jag är inte anorektiker. Jag har ingen sjukdom. Jag är frisk. (förutom en höft som jag skadat) 
Och att vara smal är det inget fel på, precis som det inte är något fel på att vara tjock. Jag tycker personligen att det är väldigt vackert att vara smal. Jag tycker att det är vackert att vara "vanlig" och mullig också men jag har ingenting emot folk som har utåtstickande nyckelben. Jag tycker att det är fint. Det är inget fel på att tycka det. Precis som dig så är jag människa. Alla tycker olika. Ingen ska bli anklagad för att vara äcklig, sjuk, osv.

We ♥ It.

Bara en massa vackra bilder på hur jag skulle vilja e se ut lite från dag till dag. Jag har blivit ganska kär i två helt olika stilar. Den lite junkiga stilen med paj jeans, för små eller för stora tröjor. Trasor. Sen är jag helsåld på den lite glamourösa stilen i where grey is the new black. Skinnbyxor i svart och matcha det med silvertröja, något simpelt smycke och en risig frisyr. Båda är så olika, men jag kör på Junkie-jag. Billigast that way. Efter jul ska jag ha en hundring kvar och shoppa loss på någon loppis och på emmaus, då det så.

If I'm gonna look this christma, I want to look like this. Visserligen ska jag ha min fina klänning från ASOS i jul . . .

men nu är jag ingen cool människa som har råd med dessa dyra kläder som skulle kosta skjortan av mig (och då skulle jag ju bli naken...)? Tja. Jag ska allafall plocka fram min gamla jeansväst, köpa lite nitar och en styck flaska klor och pyssla och se om jag också kan få en helgrymm jeansväst att flasha med . . .

Jag älskar min silvirga clutch och hur den glänser så hemskt mycket.

Min halscuff är av alluminiumfolie.

Mina skor är musgrå och inte lila alls.

Jag är lycklig idag och jag tål inte de där goda kakorna jag gärna äter en för många av.

Jag kommer forever and always vara ett rätt så stort fan av Howie Day, därav min fina lilla bild "Even the best falls down sometimes. And collde." Det är denna låten. Och den är himla vacker.

Jag vill fortfarande färga håret lila eller blått, jag vill önska mig skor i julklapp och jag vill ha en ny fin parfym och bara för att jag inte har ett liv så ska jag sätta mig ner och jobba med jobbet jag tog med mig hem från helvetet idag. Jag är nämligen på permission från mitt straff, straffet jag fick av min bara existens.

Solon'

we♥it.

Den vackraste hårfärgen någonsin är blå och lila. Så vackert att jag dör. Jag ska önska mig ett salongsbesök i julklapp och slinga håret blont igen och sedan färga det lila eller blått, frågan är vilket man ska välja. . . mörkblått tycker jag såg himla fint ut på mig när jag photoshoppade i photoshop . . . men kommer nog hitta mig en emobutik i stan där jag kan köpa båda färgerna ♥

Jag vet att min idé med lappar inte är min idé, ingen idé att du påminner mig.

Fokusera på videons budskap istället för mina konstiga miner och copycat lappar.

Silverclutch <3 Ah.

Päls är himla fult, jag hatar päls. Det är liksom en trend jag bara spyr på. Sen hittade jag dessa vantarna. Ungefär som tabletter som gjorde att jag inte längre vill spy. Men jag kommer aldrig i mina dar få för mig att köpa pälsjacka, nej nej nej. T.o.m SNYGGA människor ser dåliga ut i päls. Liksom, Megan Fox ser patetisk ut i päls. Men inte i pälsvantar, så lurviga och gulliga och passar så himla bra till min gamla röda skinnjacka som jag nu tänker använda flitigt. Nu ska jag plugga med, såhär halv tio och har relativt mycket kvar. Puss ♥