(We♥it) - Sista bilden är min.

Jo att, jag ska lägga mig ned mitt i vägen och inte vara rädd. Som dom gör i världens vackraste film; The notebook. Jag ska springa över en äng hand i hand med jordens allra bästaste vän, fast först ska jag hitta jordens allra bästaste vän. Jag ska köra en skruttig bil kors och tvärs genom Amerika, en sån med öppet tak och bara hoppas på att det ska komma en hagelskur mitt i sommaren. Jag ska glida fram på en blank is, jag ska kunna. Jag ska inte längre bry mig. Jag ska sluta känna för gud hjälpe mig vad jag hatar känslor. Iallafall de sorgliga som får en att gråta alldeles ensam i nattmörkret. Och den där känslan av att ha så många vägar att gå att man sitter i en rondell av beslutsångest och sliter av några hårstrån bara för att ersätta allting med lite smärta. Det är roligt. Hur smärta liksom. . . dämpar alla andra känslor. Är man överlycklig, there is pain to ruin everything. Blir man så dum av sig själv att man bara vill skrika, ja då finns smärtan där och man känner sig genast en gnutta smartare.

Men jag ska bli fri. Människor kommer alltid gå. Folk kommer alltid att lämna mig men jag ska inte låta mig bli fängslad av de människorna. Jag ska bli fri.

Jag blir så frustrerad ibland när jag ser allt detta konstanta tjat om smalhet. Vad är det för fel på att vara smal? Varför säger samhället att det är sjukt att vara smal? Sjukdomar som Aneroxia Nervosa förknippas alldeles för ofta med smalhet. Folk har gång på gång konstaterat för mig att jag är anorektiker. . . snälla någon. Aneroxia Nervosa - kära ni. Är en sjukdom som leder till döden om den inte botas. Botas gör den på behandlingshem.

En människa med aneroxia nervosa betraktar sig som tjock. Jag stor nog mer ofta i helkroppsspegeln och kollar på min kropp och när jag har kollat klart gör jag iordning tjugofem smörgåsar. Jag har bla. ersatt så mycket vatten som möjligt med röd mjölk och ersatt så mycket mjölk som möjligt med grädde.

Jag är inte anorektiker. Jag har ingen sjukdom. Jag är frisk. (förutom en höft som jag skadat) 
Och att vara smal är det inget fel på, precis som det inte är något fel på att vara tjock. Jag tycker personligen att det är väldigt vackert att vara smal. Jag tycker att det är vackert att vara "vanlig" och mullig också men jag har ingenting emot folk som har utåtstickande nyckelben. Jag tycker att det är fint. Det är inget fel på att tycka det. Precis som dig så är jag människa. Alla tycker olika. Ingen ska bli anklagad för att vara äcklig, sjuk, osv.

Jag vet att min idé med lappar inte är min idé, ingen idé att du påminner mig.

Fokusera på videons budskap istället för mina konstiga miner och copycat lappar.

Mycket har hänt sedan sist, jag har funnit en ny studieteknink för att lära mig kemiska formler, jag har liksom blivit en aning klokare sen sist jag skrev ett inlägg på min blogg och nu får jag det verkligen att låta som om att jag inte har skrivit på urminnes tider vilket det ändå känns som, en aning liksom. Jag har hunnit få min klänning, sy in min klänning, köp världens snyggaste skor och jag har gått och inskaffat mig en silvrig clutch. Allt detta är för er att anteckna i eran carebox.

Nu till viktigare ting. Jo att arbetsmiljölagen säger att småbarn i min ålder får jobba max. 7 timmar per dag. Jag har vaknat klockan 7 i morse för att påbörja min arbetsdag och nu är klockan nästan halv elva och nu ska jag avsluta min arbetsdag, jag har brutit mot lagen. Så . . . vem ska vi fängsla in? Skol-politiker eller mig? Dagens i-landsproblem, just sayin' ! 
Våran rektor var ju himla petig med arbetsmiljölagen idag när vi klagade över att vi inte har någon prao, men när det kommer till att vara tyrann, diktator av det värsta sorten och utsätta oss stackars ungdomar för tortyr, då skiter vi i den där arbets..whatever.. lagen? 
Ja nu ska jag sova för jag känner mig lite lullig, jorden snurrar liksom (BRIST PÅ SÖMN)

Man kan inte ha både skolplikt och en arbetsmiljölag, det är som att äta Vinägerchips med hallonsylt och dricka urin till det. Mumms! ♥

J

Drömmar. Drömmar är det som håller oss vid hopp.

En tjej tipsade om en skola som heter Uwc. Vad sägs om IB i Singapore liksom? På flyget dit om man ändå får ett A380 kräver jag inte annat än första klass för lilla lilla lady Fatima. (nej). Men jo, om man ska flyga till Singapore är det himla noga att det är ett A380 man får flyga och i Singapore är det så renligt. Jag är en sådan typ som slänger mina kläder på golvet så mitt rum ser ofta ganska kaotiskt ut men jag spottar inte. Om jag ska spotta så gör jag det i en zink eller i toan eller duschen, Singapore skulle ändå passa mig. En ren storstad, låter det inte drömlikt? Dels får man inte röka hur som helst (bingo!), jag har aldrig haft problem med röklukt faktiskt förens nu. När jag går förbi någon på stan som precis blåser ut ett stort vitt moln så kan jag inte andas och tro mig, att inte kunna andas är inte en rolig känsla och nu tror ni att jag så extremt överdriver men nej, jag får inte ner en gnutta luft i mina lungor och även om det inte är många sekunde det varar så får jag panik så tänk på det ni som går och blåser rök i ansiktet på folk på stan, de kan vara allergiska.

Men back to the subject, jag är himla sugen på att läsa IB i Singapore. Det finns såklart på andra ställen närmre men det är Italien och det intresserar mig inte alls, jag vill åka till ett engelskttalande land, Canada eller Singapore eller Usa. Usa lockar mig inte så mycket, skolan i Canada ligger ute i skogen. Oj nu återstod visst bara Sinapore!

När allt bara klickar sådär i huvudet rätt fint och man vet precis allting. När man går från panikslagen till helt kolugn. När alla bitar bara faller på plats och det drar lite smått i mungiporna för att nu vet man. När allt är alldeles perfekt. Onödigt och naivt att planera sin framtid när man bara är fjorton fyllt säger ni. Smart säger jag. Om man vet vad man vill har man mål att sträva mot, en anledning att kämpa även fast man varje dag inte orkar.

Gör det. Gör upp mål.

Inte vad du vill, ett mål är vad du ska.

Through wet and dry, thick and thin. I'll be one of those Pattinsoners. Han är så bra liksom, han är snygg orakad och bitter, rånarmössa och flanellskjorta. You go Pattinson! Åh ♥

Du då, är du med Robsessed, Pattinsoner?

För de som aldrig hört Pattinsoner innan så är det mitt nyuppfunna ord. Awesomecake, aight?

Jag har bara skrattat och gråtit, i en timme har jag bläddrat igenom en hel pile med album och gråtit och skrattat. Jag hittade någon bild på farsan i värsta elvisfrillan, denna bilden på mig när jag plockar äpple och är värsta bitter, de tvingade mig väl att slava eller någonting. . . fast jag ser ganska så bitter och deperimerad ut på alla bilder och jag sov nog för det mesta. Jag gillar att kolla bak i tiden, när pappa var ung och alla dagens 20åringar var puttesmå femåringar och Patty den första bara var en liten valp, jordens största oro var att min favoritnalle Ida skulle dö. Jag har fortfarande Ida, hon är så söt så jag har behållt henne. Min bästa vän var Jonna och jag var upp över huvudet förälskad i Anton och pappa var en superhjälte, min bror var spelnörd och syrran var min stora förebild. Ja, mycket var rätt så olika då men jag är glad nu och lycklig nu, då är då.

Jag tänker alltid såhär; Det är så många sekunder som passerar oss som aldrig kommer komma tillbaka.

Då kommer inte tillbaka. Nu är här. Sen är i framtiden.

Nu kommer de där satans stjärnorna igen men denna gången hoppade vi sen superjobbiga animationen som trots allt var så himla vacker. Jag tyckte lite WAT DE FACK och klippte av den satans luggen, det blev en pannlugg helt enkelt. Jag är en väldigt impulsiv människa, men det är bra för då kommer jag hinna höra alla mina 99 saker innan jag dör. Imorgon när jag far till stan med min kines i miniformat ska jag leta upp en satans dagbok med hänglås! Jag behöver nog en sådan tror jag, där jag ska skriva alla 99 + femtioelva saker jag ska göra innan jag dör.

Jag ska göra så mycket i mitt liv har jag naivt nog planerat under hela min barndom. Jag ska besöka massa skumma stammar i öknen och i djungeln. Jag ska köra sönder en bil genom Death Valley. Jag ska vandra genom öknen utan vatten. Jag ska gå runt och vara snygg i Las Vegas. Jag ska äta Marabou Daim uppe i Eiffeltornet. Jag ska sätta ett hänglås där med för kärleken mellan mig och musiken. Jag ska hålla i en kackelacka (jag har fobi för dem). Jag ska korsa atlanten själv i ett sportplan. Jag ska göra allt, hör ni? Jag ska göra allt.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, jag vill verkligen inte whina inför hela högen men jo, detta ska jag whina över. Jag vill inte men jag ska. Jag vet att ni har den bilden av mig att jag är väldigt självsäker, bra självförtroende . . . jag vet inte hur men det är den bilden folk gärna får av mig. Jag ska berätta för er att nej, nej, bigtimes nej. Jag skulle skriva tre biblar och en roman om hur mycket jag avskyr med mig själv. Jag uppskattar det verkligen jättemycket, allt fint ni skriver till mig . . . ni skulle bara veta. För någon vecka sen skrev en tjej detta till mig:

Dock ska jag göra det inte så fantastiska & säga att det inte stämmer helt, ibland låter jag folk trycka ner mig. Inte folk som jag vet är kompletta idioter, men det har hänt mig ett par gånger att människor som stod. . .och fortfarande STÅR väldigt nära mig har svikit mig och efter det har jag blivit väldigt osäker för att något fel gör jag ju. Jag har även blivit sårad och nedtryckt, nu är det trots allt snart mer än tre år sedan det hände men jag har inte riktigt återhämtat mig efteråt trots att jag är så långt över det som man kan bli. Jag kommer nog vara sån för all evig tid. Jag kan inte känna någonting utan att vara rädd att mina känslor kommer bli krossade. Jag har börjat älska folk  jag hatat och jag har börjat hata folk jag älskar. Trots att jag har världens bästa vänner så känner jag att "Asså orkar dom seriöst med mig? Eller. . .är dom bara med mig för att vara snälla?" . . . jag vill inte känna så men jag gör det. (Och mina vänner, jag älskar er. Ta mig inte fel. Ni är underbara, det är bara idiotmig).

Hejdågodnattförlåt, jag ville bara att ni skulle få veta sanningen.

Kapitelt är slut, det olyckliga då. Jag är överdrivet trött och överdrivet lycklig. Det är vackert, det är ganska mycket som är ganska vackert just nu. Jag har faktiskt fantastiska vänner och jag behöver inte vara rädd att dem en dag plötsligt ska komma och säga till mig att jag är en äcklig jävla hora och att alla hatar mig, som somliga gjorde. Jag är bara lite sån, såndant får mig inte att må dåligt eller bli ledsen you know. Jag blir bara riktigt jävla arg och ledsen och inte för mitt egna ego, jag tycker så helvetes synd om dessa stackars barn som måste kalla en annan för hora för att själva kunna känna sig bra. Jag tycker så helvetes jävla synd om er som måste trycka ned andra för att själva må bra. Det är så satans synd om er idioter som tror att ni är så jävla bra och så jävla snygga men bakom er rygg snackar alla skit om er.

Jag vet att människor snackar skit om mig med, men inte mina egna vänner. Just därför kallar jag dem vänner. Men ni andra som pratar skit om era EGNA VÄNNER, vad i hela helvete tänker ni med? Let's say like this; Om dina vänner snackar skit om sina vänner då vet du att dem snackar skit om dig med.

Snälla for gods sake, snacka inte skit om människorna ni kallar vänner. Jag älskar mina vänner och under my friendship med dem har jag aldrig pratat skit om dem, man gör inte det om sina vänner. Mina vänner är fantastiska och förtjänar nog mer än jag kan ge. Ja bara så att ni vet mina små gullipluttisargummisar, I love ya'll ♥ Speciellt dig Javier bara för att du är min pojkvän och speciellt dig Emmie för att du är helt jävla sjuk i huvudet och speciellt dig Lollo för att du är så gullig och speciellt dig Emilia för att du har en fin rumpa och snygga skor och speciellt dig Sanna för att ditt smeknamn är Musse (ME LIKE) och speciellt dig Ronja för att du ser ut som världens sötaste alien när du skrattar. Speciellt mina speciella vänner för att they are a bunch of retard.

I want to throw glitter in the air.

I want the world to be fair.

I want to breath clean air,

I want to have soft hair.

I want to feel.

I want to feel real.

I want to be the happi in your ness,

I want you to make lonley girls one less.

Be my glitter,

Be my air.

Be the balsam for my hair.

Be my truth. 
Make me happy.

I'll be yours.

Be my airplane, take me on a million tours.

/Alledeles för varmt te. Cambilder. Bon Iver. Glittriga naglar. Mycket tankar. För mycket tankar. Flygsug/

Jag vill stå där på den kilometerlånga startbanan. Köra på, lyfta från allt där nere. Vara fri. Det finns fred, men inte här. Ovanför molnen finns det fred och väldigt mycket kärlek.

Jag känner mig knappt hemma i mitt egna hem, det enda stället jag kan sätta mig ned och känna mig som hemma är i ett flygplan. Där hör min själ hemma. Jag och flygplan, we were meant to be.

I've always been the flightless bird. The fight in the harmony. The burdon in heaven. The torture in the paradise. I've never been what people want or what they need. I'm what people made me. I'm stuck in my own world, rejecting what I love, I exclude your words with the sound of Music. I draw what I feel and mostly it's pain and anger. I've never been good enough for you, I've never been good enough for anyone but myself. Call me ego because I sure am and the reason I am is because you made me that way.

/ Hat hat och ännu mer hat. Jag hatar/

Den låten är så perfekt. Det är bara femtiosex dagar kvar nu . . . det börjar närma sig så mycket att jag blir rädd, jag vet att det kommer bli alldeles galet. Det kommer bli 10x alla andra filmer, om inte hundra. Det kommer inte alls vara som Ecplise, sedan Eclipse har Twilight fångat mångas intresse men jag har varit där sen början. Jag gillar inte vampyrer och sånt men vad kan någonsin slå Twilight? Det är verkligen en episk kärlekshistoria - now let ut ass forget about Pride & Prejudice. There's Twilight. Jag bryr mig inte riktigt om andra, jag tycker inte om Robert Pattinson för att alla andra tonårstjejer gör det. Av det jag har fått smaka på är han en fantastisk människa, han har inspirerat mig till mycket - han har gett mig någonting att verkligen älska och det gör honom älskvärd. Att hans utseende är som droger för mig är bara ett plus i kanten - Robert Pattinson är fantastisk. Live with it or die without it.

Iallafall så håller jag på med höstrenovering av mitt rum. Jag har tömt garderoben på gamla kläder, skruvat i skruvar i garderoben för att hänga upp mina väskor, hängt upp alla tavlor och pyntat lite . . . även satt upp en del målningar på väggen . . .Det har hänt så mycket på ett år i detta huset! I början var mina väggar tomma. . . nu har jag min konst över hela rummet och på en vägg har jag hängt upp min Edward Cullen tröja som jag hade på Eclipse premiären och den premiären var en utav de bästa dagarna i mitt liv ♥

Jag har så mycket inspiration som simmar omkring i mitt huvud att jag nog exploderar snart, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag måste måla. Jag måste nita den röda skinnjackan jag fick av Kornelija. Jag har en brilliant idé till min nya tavla . . . promises!

Albert Einsten var en klok man, en idiot. Men klok. Det är inte långt från en brilliant smarthet till idioti.

"World war three will be fought with weapons of mass destruction. World War Four will be fought with sticks and stones"

It's a bit scary that billions of people were born blind. Blind for their own faults, blind for the worlds faults. So many people died in my seeing eyes, so many fine people that I used to look up to. But what is there to look at if the one you see, sees nothing? If you're blind, you better turn deaf because no one wants to hear what a blind man has to say.

The one who can't see the world, shouldn't talk about the world either.

People die. We do. That's why we are born. To live. We all die in different ways, some peacefully, some in war. Life isn't fair. World isn't a fair place. There's no peace, there's no solidarity. We humans weren't created that way, from our first days on this planet, we've been fighters. And as long as we keep fighting, we can keep screaming for silence, we can eat for hunger, we can hate for love, we can cut our grass longer.

Önskar ni inte att ni kunde vrida tillbaka tiden och befinna er någonstans? Det är så många sådanna jag har, hundra stycken säkert. Vissa är under mina existens, vissa är långt innan det.

• Jag vill kunna vrida tillbaka kvinnans flyg glorydays, då vill jag vara en pilot. Flyga min egna DC-3:a tills motorerna inte orkar bära mig längre.

• Jag vill spola tillbaka till 2007 när John Mayer rockade i Los Angeles på Nokia Theater. Han är så bra, hans röst är så bra, han är så fin. Jo asså John Mayer. . . . jag är lite smygkär i honom I sure am. Speciellt i Free Fallin' - det är visserligen inte hans låt men han gör den väldigt bra och det skulle kunna vara hans fingrar som skriver den, jag får bara den bilden av honom. Kärleksfull och godhjärtad bakom sin Bad Guy costume.

• Regina Spektor Live in London.

Det var så perfekt att jag blir nog galen, jag har bara sett på TV men yehz . . . hon sitter vid ett piano och ändå erövrar hennes energi scenen totalt, musiken går in i själen och där stannar den.

/Huvudverken når änna' ut i öronen på mig. Spyan har krupit upp i halsen och allt dunkar och jag har tröttnat på min playlist, har spelat sönder den som vanligt. Men vafan, jag lever så jag klagar inte. Nu ska vi trots smärtan i huvudet få historialäxan gjord/
Åksjuka.

Hissar:

• Människor som vågar sticka ut. Jag kan tycka att vissa människor ser förjävliga ut, rent ut sagt men samtidigt kan jag inte låta bli att ge dem creds för att de sticker ut. Men honestly. . . oftast tycker jag att folk som är så mainstream är de som är förjävliga eller de som kopierar stilar rakt av. Som en tjej i min skola - nästan alla hennes outfits har men sett en look-a-like på från Lookbook och det är ett sånt wtf moment. Så hiss på de som vågar sticka ut!
• Människor med grym scennärvaro. Regina Spektor imponerar mig so bad, trots att hon spelar piano (dvs sitter på en stol samtidigt som hon sjunger) så erövrar hon hela scenen, och inte bara med hennes fantastiska röst utan hon har något litet extra. . . hon dansar med fingrarna I guess. Hon är fenomenal live. Kan inte sluta whina över att jag helt missade hennes "Live in London" som måste varit hennes livs konsert. Helt amazing!
• Vackra texter. Jag kan dränka mig i vackra texter. Jag gillar när det är . . . seriös ironi eller hur man förklara det. Hur allt det ironiska är så oironiskt. Därför bara råkar Water For Elephants vara en fantastisk bok. Och det ska vara massor av vacker kärlek och det ska vara konstiga ord man måste slå upp, därför föredrar jag att läsa på engelska. Dels är engelska ett väldigt poetiskt språk tycker jag. När jag är bra nog på franska så ska jag sluka mina romaner på franska. Men "Water for elephants" är helt amazing och kan verkligen rekommendera boken för den som vill läsa om en rebellisk ungdom och en glömsk nittioåring i en och samma person.

Dissar

• Folk som jämt går med håret uppsatt. Finns inte mycket mer att säga, hur trist är inte det liksom?
• Dessa - jäkla; mobilfodral. ALLA ALLA ALLA har dem. 90 av 100 har dem. Så finns det inte sånt roligt utbud av dem så alla går runt med dem sådär runt halsen och ser likadana ut. Ja det är en praktisk grej men även en övertrendig sak. Jag tycker dels inte att det är snyggt. . . det är liksom okej. Det hade varit en fine sak om inte varenda prick hade dem.
• "Åh gud vad smal du är, äter du inte" människor. Jag menar . . . smala människor blir med sårade av sådant. Jag hade en kompis som jämt påpekade hur smal jag var men å andra sidan sade hon att hon var en sån som aldrig kränkte människor eller skulle stöta ut någon osv. Asså man kan lika gärna gå till någon tjock och säga "Åh herregud vad fet du är, sluta äta!" det är samma sak! Förstår ni inte det? . . . Det är inte mer synd om feta människor, smala människor tar också åt sig när de hör klagomål om sin vikt. Så skärpning på sådant!

När jag är ledsen så blir jag hungrig, det är därför jag är så smal. Men nu har jag lyckats, sitta och lyssna på en sorglig låt och börja gråta lite på måfå. Och innan idag började gråta för att en fin kommentar jag hade fått här på bloggen sen började jag gråta för att en av mina favoritbloggare hade skrivit ett sorgligt inlägg och sen så lyssnar jag nu på Järnspöken med kent.

Just där, just där gör det sådär ont i hjärtat och ögonen vattnas. Och Melodin. Jävla kent. Jävla kent. Nej föresten bra kent. Jag behöver gå upp i vikt. Jag har förlorat en vän, jag har förlorat en hel vän detta sommarlovet! Jag har gått miste om ett helt kilo . . . och jag har intalat mig själv att jag inte ska bry mig om min vikt för att jag är fin som jag är, men jag kan inte låta bli för att ingen tycker att mina armar är fina och att mina ben är fina. Inte jag heller.

Idag ska jag färga håret rött igen. (som vanligt. . . ) Det går en dusch så är det mörkrött. Dock färgar jag med Henna så att det skadar inte håret, det reparerar. Woah!

Jag har längtat efter skolan ganska mycket, jag har inte träffat mina vänner så mycket detta sommarlovet. En gång när Lollo blev fjorton. En gång hemma hos Lollo när vi sov där. En gång hemma hos mig när vi kollade på två filmer. En gång på Tall Ship Races. Men inte mer. Och jag saknar att sitta där på skolbänken med alldeles för hög musik i öronen och räkna matte. Och jag längtar så efter att gå ut nionde klass, tredje klass så att jag sedan kan fara åt helvete, läsa till någonting mäktigt. Bli större än alla småglin. Trotsa alla de som sade att jag aldrig kommer flyga ett flygplan. Trotsa alla de  som sade att jag aldrig i hela mitt liv tar mig til en Ivyleauge skola. Trotsa var folk tror om mig, visa vem som gömmer sig under den hårda ytan som mest då och då ler lite svagt och inte pratar så mycket, jag har kommit på det att folk lyssnar sällan på det jag har att säga. Därför skriver jag istället åt mig själv för att jag förstår mig själv och jag känner mig själv. Jag gillar inte min kompis som ber mig att hålla käften och hon som säger att ja är så jävla jobbig ibland. Ibland vet jag inte, för att jag pratar inte så mycket, jag är en ganska tyster typ eller så pratar jag med mig själv. 
Jag vet inte längre faktiskt. Jag kanske inte känner mig själv så bra som jag tror. . .

I think it's funny. People say you just remember the things you don't want to, but still the memory is so clear in my head. I wanted one so bad, I wanted a piano, my own piano. I had chubby fingers and still was a hell of a bad walker, talker och yea. I pretty much sucked at everything but eating and sleeping.  I got one. At christmas I got my own keyboard and how I loved it.

I was born with music in my veins, and also a little pilot inside of me but I still find it very funny that I gave up on what I loved the most. It's kind of funny how music has always been there for me but I gave up on it and what's so pathetic is that I see no way back to what I love, what I pretty much adore. There's only one way I can see, one straight way where I'm prepared for take off, and I have only one way where I have a visual approach and I know my mechanism is working so I'm checked on landing gear. But are my flaps really working this time? Will I be able to come down to earth before I run into something and explode?

~ Jag är faktiskt inte det minsta intresserad av att varken söka till ett sådant skitprogram eller att joina modellbranschen. Jag är inte 180cm lång, resten det har jag och tack gudarna för det. Men sedan har jag något jag anser är så mycket viktigare än 20cm till - Jag har IQ, jag har lycka och jag har självförtroende.

Och sen kanske du tycker att du har jätteroligt när du tror att jag sitter och gråter över att jag inte uppfyller deras patetiska krav & ja jag gråter  - nästan. Inte för att jag vill vara med utan för hur pinsam och äcklig bransch det är och att människor med känslor blir så nedklankande! För mig handlar skönhet om sådant man själv ser i spegeln och många modeller ser en tjockis i spegeln. Så jag vet inte, är det inte jag som är vacker i detta fallet?

& Jag uppfyller kraven jag har på mig själv & Jag är inte ett dugg avundsjuk på de stackars 14åriga flickorna som kommer gå dit & bli tillsagda att de är för fula för att vara med. Jag tycker synd om dem faktiskt!

Så ja, ni som vill kan ju fortsätta att tycka att jag är dum i huvudet & självgod på hög nivå. Men vet ni? Låt mig tycka det då. Jag som människa har all jävla rätt i världen att älska mig själv.

Jag satt här och fulade mig lite och såg hur länge jag kunde nypa mig själv innan det gjorde satans ont. Bara för skojskull och nu helt plötsligt insåg jag att en tjej i min klass har dessa ärr över hela hennes armar . . .

När andra skadar sig själv känner jag att det är mitt fel. *Helvete, kunde jag inte bara sluta vara sån jäkla fegis och istället bli hennes vän, hon har inga. Hon har inga vänner. Hennes armar är fulla av ärr, vad är det? Men fan Fatima. Sluta nu! Ta dig i kragen och hälsa, hälsa bara på henne, säg att hon kan sitta vid ditt bord. Säg att ni kan ta följe hem efter skolan, "/&%#///###*

-

Guilt.

På sista tiden har det blivit hyperpopulärt att blogga och det finns många bloggar som är roliga att läsa - men sen kommer vi till detta med fotobloggar. Gud vad alla fotobloggar ser exakt likadana ut.

Den där vågen när alla 97or skaffade en D3000 och startade en egen häftig fotoblogg som skulle bli som Michaela Dahlström, köper en 5 i 1 reflexskärm bara för då ser bilderna lite mer pro ut och det jättebraiga 18-55mm objektivet som ingår i ett kit.

Sure, jag har det med. En D3000, 18-55, 70-300 och hela paketet, you name it! Men samtidigt försöker jag göra min fotografering till något eget. Det är inte alltid man lyckas, men det är så tråkigt med människor som helhjärtat FÖRSÖKER vara som någon annan. Och fotografering är verkligen något som ska vara personligt. Hade man inga planer på att göra det personligt tycke jag lika gärna att man kan lägga ned.